Naken och beroende

Jag har en stegräknare. Jag fick den i julklapp och jag har haft den på mig sedan dess.
Idag när jag stod vi busshållplatsen och väntade så kom jag på att jag hade glömt den. Precis då såg jag självklart bussen komma. Lite sliten itu var jag om jag skulle gå å hämta stegräknaren och ta nästa buss istället.
Nära att jag gjorde det, tills jag kom på att det var ju faktiskt bara en stegräknare.

Det har funnits en tid då jag har klarat mig utan att veta hur många steg jag har tagit varje dag. En tid då jag inte brydde mig om jag hade gått 2000 steg eller om det var 10 000 steg.
Men ändå så kände jag mig naken utan den, nu skulle det ju inte bli rätt antal steg idag ju. Kände behovet att ha den på mig. Att den skulle sitta vid min sida. ett beroende som jag självmant har odlat utan att egentligen vara medveten om att jag kunde bli beroende av en liten stegräknare.
Jag kommer ihåg första gången jag glömde min mobil sedan jag hade vant mig vid att ha en sådan med sig varje dag. Det var panik, hur skulle jag nu göra? det var nästan lika hemskt som att glömma ciggen å inte kunna köpa nya.
Men ändå innan alla dessa saker kom och gjorde oss så beroende av dem, saker som vi verkligen tror oss behöva. Så kunde vi på något sätt ändå överleva vardagen. utan att varken känna sig naken eller beroende av de små pryttlarna.

Så idag på staden kände jag mig naken och beroende, fullt påklädd.
Ingen som såg, ingen som tittade, ingen som visste.